Att skriva minnen i Storuman

Att skriva minnen mot Storuman

Jag är på väg till Storuman. Höstlandskapet längsmed älven är sanslöst vackert. Jag kan inte slita ögonen från utsikten, och jag tänker på livet och de vändningar det tar. Hur mitt liv nu, ser helt annorlunda ut än jag kunnat tänka mig för ett halvår sedan. Innan jag träffade S, och hans dotter. Mitt minnande kring Storuman började redan igår, då jag låg på sängen och berättade för honom. Jag minns inte så tydligt, men förknippar Storuman först med Lissen, mammas vän som vi bodde nära i Gräsmyr, under mina första år i livet. Att hon köpt något stort hus där i Storuman, vi var och hälsade på, att det sprang höns inomhus? Minns jag rätt? Jag vet att mamma berättat om henne då i Gräsmyr. Att hon hade en Shetlandsponny som kom och gick inomhus som vilket husdjur som helst. Så nog kan det ha varit så. Jag frågar mamma och hon korrigerar: en minigris inomhus, hönsen var på gården. Det var en lägenhet i gamla Folkets Hus, tydligen. Det man inte vet hittar man på, då man försöker skriva ned det. Och kanske gör det ingenting, minnet är som det är.
Men det andra minnet jag har är att vi hälsar på mitt i vintern, och då är det ett annat hus. Hästarna i hagen utanför huset, trägolv och gamla element som låter på natten. Lissen och Isabell, hennes dotter som flimrar så coolt med ögonfransarna och som både jag och min syster Hanna ser upp till. Hon är äldre än oss, mera erfaren. Jag minns att vi fick hänga med hennes kompisar. De körde skoter, och hängde i nåns källare, rökte inomhus och såg på Dirty Dancing. Det var andlöst häftigt att få vara med på ett hörn, jag tror att vi gjorde oss så osynliga som möjligt båda två och bara insöp den ovana tonårsatmosfären. Men återigen är minnet opålitligt. Detta hus låg i Latiksberg, och alltså närmare Vilhelmina än Storuman. Nåja. På senare år var Storuman mest förknippad med en kille jag blev lite kär i, som kom därifrån. Och nu skapar jag nya minnen, och berättandet av gamla minnen, på sängen med S hand i min är en del av det.

Storumans bibliotek

Gruppen som träffas i Storuman blev bara större och större. Jag tror detta blev den största gruppen hittills faktiskt, och stämningen i rummet är fantastisk. Återigen känslan av att när vi delar med oss av varandra, månar vi om varandra. Tårar kommer, som de gör ibland, och hela gruppen kramar om, fast med orden. Vi tar hand om varandra. Och att skriva om sitt liv, kan vara att ta hand om sig själv, och att ge andra möjlighet att förstå att de inte är ensamma om det de själva går igenom. Förebilder, att bara få veta det, att någon annan känt lika och överlevt. Det är starka grejer. Och det behöver inte heller bara handla om svåra saker, för att det ska vara viktigt och behövligt. Att få veta vad mamma och mormor, pappa eller farfar har gått igenom i livet, ta del av den berättelsen, det ger en slags trygghet. Vi klarar det här, livet. Vi klarar det tillsammans.

I Storuman startar vi upp en cirkel genom ABF som träffas på onsdagskvällar 18-20, på biblioteket. Gruppen är stor, så det kan tänkas att det blir två grupper istället, och att den andra gruppen träffas dagtid på torsdagar, 13-15. Hör av dig om du är intresserad av att haka på någon av dessa! Mejla mina@attskrivaminnen.se

Vägen hem var också vacker. Jag älskar dessa höstliga himlar.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *