Boksläpp!

Nu är antologin med skrivhandledning färdig, och finns att beställa (klicka på fliken ”beställ boken” uppe i menyn). Det blev en vändbar bok, där man från ena hållet läser medverkarnas berättelser, och från andra kan följa en skrivhandledning om man är nyfiken på att skriva själv, eller använda i en egen skrivcirkel tillsammans med andra.

Vi har bokat in boksläpp på alla orter för att fira bokens utgivning. Jag kommer att ha med hembakat gofika, och så bjuder vi på kaffe och uppläsningar förstås!

Välkommen att lyssna på Västerbottenminnen!

Vindeln – 24 oktober, 18:30
Åsele – 2 november,18:30
Storuman – 9 november, 18:00
Lycksele – 16 november, 18:30
Nordmaling – 25 november, 12:30

Vi håller till på biblioteken.

 

Den 17:e december blir det (troligen) en boksläppsfinal på Västerbottensmuséet med workshop och uppläsning, samt olika visningar kopplat till temat ”minnen”. Mer information om detta kommer.

Information om antologin!

 

I samband med att vi nu dragit igång flera skrivcirklar i länet, vill jag samla livsberättelser från er för att ge ut i en antologi tillsammans med information, tips och handledning i hur man skriver om sina minnen.

Tanken är att ni får möjlighet att bolla en text direkt med mig, tillsammans hjälps vi åt att ”fila” på texten tills ni känner er nöjda för publicering.

Vad för slags text då? Jag har inte satt något tema, eller några begränsningar vad gäller vilken typ av text det ska handla om. Välj en text som handlar om något viktigt för dig själv, och som du tror kan beröra eller roa andra. Högt eller lågt, roligt eller sorgligt – det bestämmer du själv!
Tanken är att visa på hur olika livsberätteser och minnen kan skrivas och gestaltas.
Enda begränsningen är antal sidor, jag satt en gräns på max tre a4-sidor (eller fem boksidor) där typsnittet är motsvarande 12 punkter Times New Roman och radavståndet 1,5. I början är det inte superviktigt att man håller sig inom dessa ramar, då berättelsen kanske kommer att kortas ned eller byggas ut under vår respons.

Berättelsen måste inte utspela sig i Västerbottens län, enda förutsättningen för att delta är att man nu bor i länet.

Till antologin kommer en liten inforuta om den som författat texten att stå med, varifrån ni kommer, om ni är född någon annanstans, ålder och kanske någon rolig personlig detalj (detta för att man ska få ett slags sammanhang till texten). Om du vill vara helt anonym får vi prata lite om saken, kanske kan man använda sig av pseudonym.

Medverkan i antologin är i första hand förbehållen de som gått skrivcirklarna, eller deltagit i workshoparna, men om du vill delta ändå kan du mejla mig så ser vi om det finns plats!

 

Skicka in er text till: antologi@attskrivaminnen.se senast 16 april (så hinner vi med en responsvända innan det är dags att ses igen i maj och ha en liten uppläsning för er som vågar!)

Arbetsgången kommer sedan att vara att vi arbetar med texterna under sommaren (individuell respons med mig) och boken går till tryck i oktober. Målet är att ha den klar i november, så vi kan ha ”boksläpp” innan jul.

Att skriva minnen i Storuman

Att skriva minnen mot Storuman

Jag är på väg till Storuman. Höstlandskapet längsmed älven är sanslöst vackert. Jag kan inte slita ögonen från utsikten, och jag tänker på livet och de vändningar det tar. Hur mitt liv nu, ser helt annorlunda ut än jag kunnat tänka mig för ett halvår sedan. Innan jag träffade S, och hans dotter. Mitt minnande kring Storuman började redan igår, då jag låg på sängen och berättade för honom. Jag minns inte så tydligt, men förknippar Storuman först med Lissen, mammas vän som vi bodde nära i Gräsmyr, under mina första år i livet. Att hon köpt något stort hus där i Storuman, vi var och hälsade på, att det sprang höns inomhus? Minns jag rätt? Jag vet att mamma berättat om henne då i Gräsmyr. Att hon hade en Shetlandsponny som kom och gick inomhus som vilket husdjur som helst. Så nog kan det ha varit så. Jag frågar mamma och hon korrigerar: en minigris inomhus, hönsen var på gården. Det var en lägenhet i gamla Folkets Hus, tydligen. Det man inte vet hittar man på, då man försöker skriva ned det. Och kanske gör det ingenting, minnet är som det är.
Men det andra minnet jag har är att vi hälsar på mitt i vintern, och då är det ett annat hus. Hästarna i hagen utanför huset, trägolv och gamla element som låter på natten. Lissen och Isabell, hennes dotter som flimrar så coolt med ögonfransarna och som både jag och min syster Hanna ser upp till. Hon är äldre än oss, mera erfaren. Jag minns att vi fick hänga med hennes kompisar. De körde skoter, och hängde i nåns källare, rökte inomhus och såg på Dirty Dancing. Det var andlöst häftigt att få vara med på ett hörn, jag tror att vi gjorde oss så osynliga som möjligt båda två och bara insöp den ovana tonårsatmosfären. Men återigen är minnet opålitligt. Detta hus låg i Latiksberg, och alltså närmare Vilhelmina än Storuman. Nåja. På senare år var Storuman mest förknippad med en kille jag blev lite kär i, som kom därifrån. Och nu skapar jag nya minnen, och berättandet av gamla minnen, på sängen med S hand i min är en del av det.

Storumans bibliotek

Gruppen som träffas i Storuman blev bara större och större. Jag tror detta blev den största gruppen hittills faktiskt, och stämningen i rummet är fantastisk. Återigen känslan av att när vi delar med oss av varandra, månar vi om varandra. Tårar kommer, som de gör ibland, och hela gruppen kramar om, fast med orden. Vi tar hand om varandra. Och att skriva om sitt liv, kan vara att ta hand om sig själv, och att ge andra möjlighet att förstå att de inte är ensamma om det de själva går igenom. Förebilder, att bara få veta det, att någon annan känt lika och överlevt. Det är starka grejer. Och det behöver inte heller bara handla om svåra saker, för att det ska vara viktigt och behövligt. Att få veta vad mamma och mormor, pappa eller farfar har gått igenom i livet, ta del av den berättelsen, det ger en slags trygghet. Vi klarar det här, livet. Vi klarar det tillsammans.

I Storuman startar vi upp en cirkel genom ABF som träffas på onsdagskvällar 18-20, på biblioteket. Gruppen är stor, så det kan tänkas att det blir två grupper istället, och att den andra gruppen träffas dagtid på torsdagar, 13-15. Hör av dig om du är intresserad av att haka på någon av dessa! Mejla mina@attskrivaminnen.se

Vägen hem var också vacker. Jag älskar dessa höstliga himlar.

Att skriva minnen i Åsele

Klockan är före sju och jag sitter på bussen på väg mot Åsele. En stadig ström av trafik kör in mot Umeå, uppdelningen av körriktning är övervägande, bussen stretar mot strömmen. För inte ens en timma sen, låg jag och sov i min säng, men nu är jag på väg mot min fjärde workshop i Att skriva minnen. Jag försöker fånga dimman på bild, men motivet glider undan, vill inte låta sig fångas från bussen. Ibland är det så också, med minnen och att skriva om dem. Man befinner sig på farleden, skymtar något i periferin, något vackert, eller intressant, eller skrämmande, men något man vill fånga, få tag i. Man lyckas inte alltid, särskilt om det är så att man befinner sig i ett fordon man inte själv kan styra. Man får återvända, med avsikt, för att se om man kan hitta det, få ned det på pränt. Men alla minnesresor börjar inte med dimma, tack och lov. Jag brukar säga att det bästa är att gå de upplysta stigarna först. Det gör en van i terrängen, för att dra metaforen vidare, och gör att man hittar lättare när det är dags att ge sig ut i dimma. Och jag lyckades ta en bild till slut. Den töckniga dimman som omsluter allt.

Mina egna minnen som ploppar upp under denna resa, rör sig kring den tiden då jag åkte ett par gånger till Fredrika, som ligger längsmed denna sträcka. Jag arbetade som sömmerska åt en konstnär och designer, med en väldigt säregen stil och inriktning. Det var på många sätt en givande och utvecklande tid, både fylld av märkligheter och enskildheter, men jag är ju nu en gång sådan, att jag gillar det märkliga i livet, mer än det som ska passera för normalt.


På dessa resor har jag lyssnat på ljudböcker. PO Enqvists självbiografi, och Gånglåt, Elin Olofssons roman om en sångerska från en liten ort någonstans i Västerbotten som återvänder för att skriva sin självbiografi. Självbiografin är en populär genre, eller ett populärt tema, kanske ligger det ”i tiden”. Det kan vara inspirerande att läsa utgivna självbiografier, men ibland också lite nedslående. Hur ska man kunna skriva så bra om sitt liv som PO Enqvist, han är ju författare? Och ja, det blir ju knepigt om man ska försöka jämföra sig på det viset. Men om man kan lägga bort det, så kan man läsa dem för att få tips. Hur ordnar han sina minnen? Vad har hon med i sin självbiografi? Hur vill jag göra?

På hemresan har allt klarnat, och kvällen går mot skymning och in i kvällsmörker. Solen lyser hjortongul över bergen och björkarna skiner ikapp i sin gula skrud. Här och var en flammande röd lönn, eller rönn. Jag tänker på alla människors olika paradis på jorden. Hur det kan vara Gafsele eller Hawaii, each to his or her own. Och hur viktigt det också tycks vara, var man har sina rötter, och var man en gång vill stanna sedan man lämnat jordelivet. I skogen, i havet? Alla har vi våra platser. Men det är svårt att missa hur vackert här är.

 

Även i Vindeln har vi nu dragit igång en skrivcirkel i Att skriva minnen. Mejla mina@attskrivaminnen.se om du är intresserad av att haka på!

 

 

Att skriva minnen i Vindeln

Samma ”tåg” idag, samma buss, med andra ord. Samma rödhåriga dam som kör bussen, en härligt klar rödfärg som gör mig glad. Idag är jag trött, lite ur fokus. Till och med fotot av ladan, blev ur fokus. Vissa morgnar är sådana, svårt att säga varför. Men man vaknar ju till slut, eller hur? Idag ska jag bara åka halvvägs, och stannar i Vindeln. Härifrån har jag inga tydliga minnen, ingen släkt. Men jag kommer att tänka på forsränningen i Vindelälven. Det måste ha varit i mellanstadiet, for vi med fritids eller med själva skolan? Skolan kanske, en friluftsdag. Jag tyckte om det, har alltid gillat det som gör att det hisnar. Det ska vara läskigt, man ska skrika, bli rädd. Det måste vara någon slags adrenalinrush, endorfiner. Men att de tordes, tänker jag nu. Och vet också att det inte alltid gått så lyckligt, någon berättade om en lärare som förlorade sitt eget barn under en sådan skolutflykt. Livet alltså, det är inte barmhärtigt. Vi får inte välja, det innehåller allt: både det svåra och det goda. Hur skriver man om det svåra? undrar många. För vissa är det centrum i livsberättelsen, att få skriva sig igenom det traumatiska man erfarit, kanske göra något slags bokslut med det. Andra undviker de ämnena, vill lämna en ljus och luftig bild. Men båda brukar inse att det är svårt att skriva det ena utan det andra. I de tyngre berättelserna smyger sig ljuset in. I de ljusa, finns också stråk av mörker. Och jag tänker att det måste vara så, det finns inget renodlat, allt är nyanser. Och accepterar man det, kan det nästan vara en tröst också.

Alla grupper blir olika. Och jag talar om olika saker, i olika ordning, beroende på vilken respons jag får. Så blir det ju, det är naturligt. Men det som alltid tycks hända, är att en värme skapas. Och känslan av att det är lika roligt att få sitt utrymme, sin plats och möjlighet att berätta sitt minne, som att få ynnesten att höra på de andras. Att bli sedd och att se. Och jag sitter som en fluga på väggen och får ta del av allas. Någon sa en gång: vilken uppsjö av berättelser du måste vara fylld av. Jo. Så är det ju. Jag minns de flestas, får jag bara ett ansikte och en röst kan jag återkalla vad de berättat för mig, vad de skrivit om. Och är dete nånting jag tar till mig av allt detta, så är det nog att vi alla är nalta eljest. Och samtidigt är vi lika. Tänk om vi kunde ta tillvara på det lite bättre i samhället, istället för att hetsa kring att passa in och vara normal.

I Vindeln startar vi en cirkel, som kommer att träffas på onsdagar, 10-12 ungefär, på biblioteket. Om du bor i området och är sugen på att få en push i ditt självbiografiska skrivande, skicka ett mejl! mina@attskrivaminnen.se

Att skriva minnen i Lycksele

Tåget inställt, ersättningsbuss till Lycksele. Lite synd, jag älskar tåg, och har svårare för att läsa och skriva på bussar. Det skumpar så mycket, jag blir åksjuk. Det är dimma. Septemberdimman. Jag har inte riktigt förlikat mig med att det är höst, har inte hunnit med sommaren i år heller. Jag älskar hösten, men den är vemodig också. Både en upprymd känsla av nystart, och ett sorgset avsked av en tid som varit. Livet går i cykler.

Lycksele har jag många minnen av från barndomen. Djurparken, Kåtan, förstås. De klassiska turistmålen. Jag minns att jag vann min största lotterivinst där, en stor blå kanin. Jag var kanske lite för stor för den redan då, men det var ändå mäktigt, jag brukar inte vinna på lotteri. Senare fick min minsta lillasyster kaninen, om det nu är en kanin? Det kanske bara är en björn med väldigt stora öron? Hon älskade den sönder och samman, kan man säga. Avgnuggad päls och borttappade ögon. Precis som älskade gosedjur ska se ut.

Mamma är född i Lycksele. Visst är det så, eller har jag förvirrat mina minnen av vad hon berättat? Visst bodde de där då, mormor och morfar innan de var mormor och morfar och bara Gudrun och Holger. Jag försöker minnas mammas berättelser, jag frågade ju förra sommaren. Men minnena svajar, jag måste kolla mina anteckningar. Är minnet opålitigt? Ja, självklart. Hjärnan ska hålla reda på så mycket, det går inte att hålla allting aktuellt och korrekt. Nog fyller vi ut minnen med lite fiktion ibland, färglägger luckorna. Men en sak är sann: ju mer man talar om sina minnen, desto mer levande blir det. Och man minns saker som man inte ens visste att man hade i sig. Det här har jag inte tänkt på på över femtio år! En vanlig kommentar i skrivkursrummet.

Vilka berättelser kommer jag att möta idag? Det är alltid lika spännande. Och ett så fantastiskt jobb jag skapat åt mig: att ge människor möjlighet att formulera dessa berättelser, sätta orden på plats, återuppleva. Jobbet gör ni ju själva, den inre resan. Men jag hjälper till att hitta ingångarna, öppna upp fördämningarna.

Vi åker in och ut ur dimma. Det är som att landskapet inte riktigt kan bestämma sig. Kanske också en metafor för livet?

På väg tillbaka. Jag blev en halvtimma försenad, och rusade in till ett brusande samtal runt ett bord i biblioteket. Kastade mig in, som man väl måste göra ibland i livet, kasta sig in i uppgiften framför sig. Det slår mig alltid, hur berättande skapar gemenskap. Hur delandet av det man varit med om, erfarenheter, händelser – det må vara hur enkelt som helst, men själva delandet av livet, det vi alla delar – hur det för oss samman. När man får möta en människas minnen och berättelser, då möter man verkligen människan. I en grupp som delar dessa berättelser med varandra, blir stämningen nästan genast omtänksam, varsam, bemötande. Vi delar någonting, vi möter varandra. Det borde vi göra oftare.

Bor du i eller omkring Lycksele och skulle vilja gå med i en självbiografisk skrivarcirkel? Vi bildade en grupp här idag, som kommer att träffas på fredagsförmiddagar. Kontakta mig på mina@attskrivaminnen.se om du är  intresserad av att haka på!

Att skriva minnen i Nordmaling

På väg till Nordmaling med tåg. Jag har ätit min medhavda matsäck, och förundras lite över att resan kommer att bli så kort. Kortare än bussen till mamma i Holmsund, och kortare  än att åka med buss mellan stadsdelar i Umeå. Saker och ting kan ta lika lång tid, men tiden som gått känns ändå olika. Nordmaling är orten som står på mitt pass, som födelseort. Jag har några slags rötter här, minnen. Från själva Nordmalings centrum inte så många, men jag hade (har) en moster och kusiner som bodde (bor) där, så från deras villaområde med omnejd har jag många minnen. Jag bodde mina första år i Gräsmyr, inte så långt från Nordmaling. Mina föräldrar hade hyrt  en gård, av en tant som vad mig beträffar heter Tantemelia. Inte tant Emelia, utan ihop. De hade travhästar, får. Vattnet frös om vintern. Mamma hade en vävstol uppe, och jag minns att vi lekte gömma nyckeln, det minnet är förbundet med vävstolen på något vis men det är ganska dunkelt. Kanske klarnar det någon gång. När man skriver ned sina minnen, sätter ord på dem, dyker ofta andra minnen upp. De är sammanlänkade.

Men nu är  jag på väg till Nordmaling för min första workshop i projektet Att skriva minnen. Jag skriver fort, resan är ju så kort. Det var inte så många anmälda i förväg, men jag hoppas ändå att det kan dyka upp några fler. Så jag får berätta om hur det är, kan vara – att skriva minnen. Jag är kanske besatt? Av människors livsberättelser? Det kan vara så. Det kanske är underligt, men jag tror på människorna. Tagna var och en för sig, där var och en får sin plats att existera, sin rätt att leva och berätta om sitt sätt att vara, leva, minnas. Då är människorna underbara, och alla har berättelser att skriva. Faktiskt. Klyscha? Jo. Det kluriga med  klyschor är att de är så överdrivet sanna. Jag torr på möten mellan människor. Och jag tror på mötet med en själv. När man skriver om sitt liv och berättar om det för andra, håller man upp en spegel både mot sig själv, och mot dem som läser. Vi behöver speglarna, vi behöver förstå att vi finns. Det kan skrivandet göra. Det gör skrivandet.

 

Det kom tre. Men tre kan vara en alldeles lagom grupp, och det var det också. Det blir mer intimt, mer samtal. Det kändes som en mycket fin start, och tiden gick fort, som den alltid gör. Jag förundras över det. Vi talade om tid också, under workshopen. Att den första skrivövningens fem minuter kändes långa, och den sistas tio minuter korta. Vi talade om ganska mycket under eftermiddagen, skulle jag vilja säga. Om hur man minns olika, om att sanningar är subjektiva, minnena och upplevelserna påverkade av vem man är, vilket perspektiv man har i det som sker. Så att systrar som varit med om samma sak, skildrar dem helt olika. Och jag blir så glad varje gång jag hör utropet ”men när du säger det så minns jag ju…” – det händer varje gång. En annans berättelse om en händelse, gör att man minns det man själv varit med om. Det kan tom bara vara en formulering, ett ord, eller en detalj. Som emaljkoppar. Eller utdragssoffa. Vi hann med några av mina sättaigång-övningar. Flödesskrivningarna, och det första minnet. Utgångspunkten och perspektivövningen. Så småningom kommer jag att samla alla övningar, och lägga upp dem här. Och så kommer de att samlas i antologin också, Att skriva minnen-boken.

Det kom en journalist från Västerbottningen och knäppte några kort och pratade med deltagarna, det skulle visst komma med i Annonsbladet. Roligt!

Och förresten, de startar en cirkel, mina tre deltagare från idag. Det finns plats för fler, så om du bor i Nordmaling med omnejd, hör av dig! mina@attskrivaminnen.se

img_20160913_225710

Välkommen till skrivprojektet Att skriva minnen!

Under hösten 2016 och ett år framåt, kommer jag att åka runt i Västerbotten och inspirera till att skriva livsberättelser.

Här kommer jag att skriva om arbetet med detta projekt, och i menyerna ovan kan du som är intresserad av att skriva om ditt liv hitta mer information, tips och länkar som kan hjälpa dig i ditt skrivande, oavsett om du har möjlighet att delta i de föreläsningar och workshops jag håller i. Min förhoppning är att projektet kan växa, och omfatta fler orter, fler län, fler landsändar, men det får växa lite långsamt, pö om pö.

Jag som leder skrivprojektet heter Mina Widding och är utbildad skrivpedagog. Sedan jag började hålla kurser i skrivande 2012, har det självbiografiska skrivandet varit något av mitt hjärtebarn. Att få ta del av den glädje, sorg och styrka det innebär att skriva fram sina minnen, gör mig fortfarande förundrad. Jag ser människor växa, bli stolta, gå med rakare ryggar och lättare axlar och framför allt får jag höra skratt, och det är mitt kvitto på hur viktigt detta skrivande är – både för de skrivande och de som får ta del av berättelserna.

Verksamheten har varit koncentrerad här i Umeå, där jag bor och har min skrivateljé, eller på folkhögskolor som Hola och Skurup under somrarna, och jag har bla hållt kurser på Göteborgs stadsbibliotek. Men jag har velat sprida denna kunskap, skapa denna möjlighet även på andra platser. Alla har inte möjlighet eller lust att måsta fara ”till stan” för att gå på kurs. Därför vände jag mig till ABF och Länsbiblioteket i Västerbotten, för att se om vi på något sätt kunde sprida ut kurserna till hela Västerbotten, via biblioteken, som jag ser som en naturlig knytpunkt för både kultur och lärande. Äntligen kan jag se detta realiseras!

Förra året fick jag Byggnads kulturstipendium för att stödja ett genomförande av detta projekt, och i maj 2015 åkte jag ned till Stockholm och mottog diplom och fick skaka hand med ordföranden för stipendienämnden, tillika vår statsminister, Stefan Löfvén. Det kändes häftigt att de trodde på min idé! Jag har även blivit tilldelad ABF:s kulturstipendium, till stor del för mina kurser i självbiografiskt skrivande.

Ni får gärna läsa mer om min verksamhet på hemsidan: http://skrivpedagog.minawidding.com