Att skriva minnen i Åsele

Klockan är före sju och jag sitter på bussen på väg mot Åsele. En stadig ström av trafik kör in mot Umeå, uppdelningen av körriktning är övervägande, bussen stretar mot strömmen. För inte ens en timma sen, låg jag och sov i min säng, men nu är jag på väg mot min fjärde workshop i Att skriva minnen. Jag försöker fånga dimman på bild, men motivet glider undan, vill inte låta sig fångas från bussen. Ibland är det så också, med minnen och att skriva om dem. Man befinner sig på farleden, skymtar något i periferin, något vackert, eller intressant, eller skrämmande, men något man vill fånga, få tag i. Man lyckas inte alltid, särskilt om det är så att man befinner sig i ett fordon man inte själv kan styra. Man får återvända, med avsikt, för att se om man kan hitta det, få ned det på pränt. Men alla minnesresor börjar inte med dimma, tack och lov. Jag brukar säga att det bästa är att gå de upplysta stigarna först. Det gör en van i terrängen, för att dra metaforen vidare, och gör att man hittar lättare när det är dags att ge sig ut i dimma. Och jag lyckades ta en bild till slut. Den töckniga dimman som omsluter allt.

Mina egna minnen som ploppar upp under denna resa, rör sig kring den tiden då jag åkte ett par gånger till Fredrika, som ligger längsmed denna sträcka. Jag arbetade som sömmerska åt en konstnär och designer, med en väldigt säregen stil och inriktning. Det var på många sätt en givande och utvecklande tid, både fylld av märkligheter och enskildheter, men jag är ju nu en gång sådan, att jag gillar det märkliga i livet, mer än det som ska passera för normalt.


På dessa resor har jag lyssnat på ljudböcker. PO Enqvists självbiografi, och Gånglåt, Elin Olofssons roman om en sångerska från en liten ort någonstans i Västerbotten som återvänder för att skriva sin självbiografi. Självbiografin är en populär genre, eller ett populärt tema, kanske ligger det ”i tiden”. Det kan vara inspirerande att läsa utgivna självbiografier, men ibland också lite nedslående. Hur ska man kunna skriva så bra om sitt liv som PO Enqvist, han är ju författare? Och ja, det blir ju knepigt om man ska försöka jämföra sig på det viset. Men om man kan lägga bort det, så kan man läsa dem för att få tips. Hur ordnar han sina minnen? Vad har hon med i sin självbiografi? Hur vill jag göra?

På hemresan har allt klarnat, och kvällen går mot skymning och in i kvällsmörker. Solen lyser hjortongul över bergen och björkarna skiner ikapp i sin gula skrud. Här och var en flammande röd lönn, eller rönn. Jag tänker på alla människors olika paradis på jorden. Hur det kan vara Gafsele eller Hawaii, each to his or her own. Och hur viktigt det också tycks vara, var man har sina rötter, och var man en gång vill stanna sedan man lämnat jordelivet. I skogen, i havet? Alla har vi våra platser. Men det är svårt att missa hur vackert här är.

 

Även i Vindeln har vi nu dragit igång en skrivcirkel i Att skriva minnen. Mejla mina@attskrivaminnen.se om du är intresserad av att haka på!

 

 

Comments

  1. Agge Norlin - 14 oktober, 2016 @ 12:12

    Skrivbåten guppar på livets älv. Lotsens leenden värmer!

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *