Att skriva minnen i Vindeln

Samma ”tåg” idag, samma buss, med andra ord. Samma rödhåriga dam som kör bussen, en härligt klar rödfärg som gör mig glad. Idag är jag trött, lite ur fokus. Till och med fotot av ladan, blev ur fokus. Vissa morgnar är sådana, svårt att säga varför. Men man vaknar ju till slut, eller hur? Idag ska jag bara åka halvvägs, och stannar i Vindeln. Härifrån har jag inga tydliga minnen, ingen släkt. Men jag kommer att tänka på forsränningen i Vindelälven. Det måste ha varit i mellanstadiet, for vi med fritids eller med själva skolan? Skolan kanske, en friluftsdag. Jag tyckte om det, har alltid gillat det som gör att det hisnar. Det ska vara läskigt, man ska skrika, bli rädd. Det måste vara någon slags adrenalinrush, endorfiner. Men att de tordes, tänker jag nu. Och vet också att det inte alltid gått så lyckligt, någon berättade om en lärare som förlorade sitt eget barn under en sådan skolutflykt. Livet alltså, det är inte barmhärtigt. Vi får inte välja, det innehåller allt: både det svåra och det goda. Hur skriver man om det svåra? undrar många. För vissa är det centrum i livsberättelsen, att få skriva sig igenom det traumatiska man erfarit, kanske göra något slags bokslut med det. Andra undviker de ämnena, vill lämna en ljus och luftig bild. Men båda brukar inse att det är svårt att skriva det ena utan det andra. I de tyngre berättelserna smyger sig ljuset in. I de ljusa, finns också stråk av mörker. Och jag tänker att det måste vara så, det finns inget renodlat, allt är nyanser. Och accepterar man det, kan det nästan vara en tröst också.

Alla grupper blir olika. Och jag talar om olika saker, i olika ordning, beroende på vilken respons jag får. Så blir det ju, det är naturligt. Men det som alltid tycks hända, är att en värme skapas. Och känslan av att det är lika roligt att få sitt utrymme, sin plats och möjlighet att berätta sitt minne, som att få ynnesten att höra på de andras. Att bli sedd och att se. Och jag sitter som en fluga på väggen och får ta del av allas. Någon sa en gång: vilken uppsjö av berättelser du måste vara fylld av. Jo. Så är det ju. Jag minns de flestas, får jag bara ett ansikte och en röst kan jag återkalla vad de berättat för mig, vad de skrivit om. Och är dete nånting jag tar till mig av allt detta, så är det nog att vi alla är nalta eljest. Och samtidigt är vi lika. Tänk om vi kunde ta tillvara på det lite bättre i samhället, istället för att hetsa kring att passa in och vara normal.

I Vindeln startar vi en cirkel, som kommer att träffas på onsdagar, 10-12 ungefär, på biblioteket. Om du bor i området och är sugen på att få en push i ditt självbiografiska skrivande, skicka ett mejl! mina@attskrivaminnen.se

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *